1. Dövas yrken och yrkesutbildning

Döva har i generationer fått kämpa mot fördomar enligt vilka alla yrken inte passat dem. Ändå har de genom sin verksamhet bevisat det motsatta och sökt sig till den ena yrkesbranschen efter den andra.

I slutet av 1800-talet förtjänade största delen av döva sitt uppehälle inom jordbruket eller hantverksyrken. De bekantade sig med hantverksyrken redan i dövskolorna och många döva skaffade sig ett yrke genom att arbeta i lära hos hantverkare. En del döva sökte sig också fördomsfritt till andra yrken som t.ex. lärare och fotograf. De sökte sig också till konstskolor och arbetade inom konst och konstindustri.

Uppgifter om dövas yrken i början av 1900-talet finns bl.a. i dövföreningarnas medlemsregister. I Helsingfors arbetade döva åtminstone som hantverkare, tjänstefolk och fabriks- och byggnadsarbetare. Den första redogörelsen för dövas yrken gjordes år 1939. Då arbetade största delen inom jordbruket, i hantverkaryrken och i fabriker. De vanligaste yrkena bland män var snickare, skomakare och bokbindare och bland kvinnorna piga, sömmerska och hushållerska.

Under oralismen var det dövskolornas uppgift att anpassa de döva eleverna till det hörande samhället. Man ansåg att döva inte behövde yrkesutbildning som var inriktad just till dem. Det var viktigare att lära sig praktiska färdigheter. Man ansåg att studier i allmänna läroinrättningar kunde lyckas eftersom döva kunde tala och avläsa av munnen.

Den elementära undervisningen i dövskolorna gav ändå inte tillräckliga färdigheter för arbetslivet och möjligheter till vidareutbildning fanns just inte. Korta fortsättningskurser hade nog ordnats i dövskolorna på 1890-talet.

I början på 1900-talet uppstod några privata yrkesskolor som erbjöd döva möjligheter till studier. Sådana var bl.a. Nikkarila hushållsskola för flickor och Oy Surdus Ab som grundades av döva och som också var en grafisk yrkesskola. Döva fick i början av 1900-talet dessutom utbildning i snickeriarbeten och inom trädgårds- och jordbruksbranschen.

Grundandet av Surdus satte igen fart på diskussionerna kring dövas yrkesutbildning. Den viktigaste frågan som dryftades var om döva överhuvudtaget behövde en egen yrkesskola. Om man fattade ett positivt beslut skulle döva då utbildas för jordbruks- eller hantverks- och fabriksyrken. En tredje fråga var huruvida en allmänbildande vidareutbildning vore viktigare än yrkesutbildning. År 1944 godkändes lagen om dövas yrkesskola och den startade verksamheten i Åbo år 1948.

Enligt en undersökning som gjordes år 1972 hade en stor del av dem som deltog i undersökningen fått sin utbildning i dövas yrkesskola eller andra yrkesskolor, på yrkeskurser eller via läroavtal. En tredjedel hade inte alls fått yrkesutbildning. Största delen var i fabriksarbete som också omfattade de gamla hantverksyrkena. Den näststörsta sysselsättningen gav jord- och skogsbruket samt servicearbetena. Yrkena inom databehandlingen syns redan i undersökningen för av dem som deltog i undersökningen var 20 hålkortsstansare.

Enligt en utredning som gjordes år 2000 arbetade ungefär hälften av döva in om industrin. Näststörst var servicebranschen samt de tekniska vetenskapliga och humanistiska branscherna, samt konst och administration. Inom media arbetade ca 10 % av de döva. Social- och hälsovården sysselsatte ca 6 %, likaså jord- och skogsbruket.