2. Boktryckeriarbetet och arbetarna

Boktryckarkonsten uppfanns av tysken Johannes Gutenberg som år 1440 tillsammans med guldsmeden Johan Fust började trycka böcker med lösa bokstavstyper. Boktryckarkonsten spreds snabbt, i början av 1500-talet hade uppfinningen spridits till 16 länder. I Finland grundades det första tryckeriet på 1600-talet i Åbo. År 1884 fanns i Finland 37 bok- och stentryckerier och inom branschen arbetade 756 personer. I slutet av år 1938 fanns redan 7266 boktryckeriarbetare.

Ända till början av 1800-talet trycktes alla böcker i hela världen med Gutenbergs metod. Kärnan i Gutenbergs uppfinning var de lösa typerna och pressen. Tryckmaskinerna uppfanns i början av 1800-talet och de gjorde tryckandet snabbare. Sättningen däremot gjordes länge för hand, texten sattes bokstav för bokstav. De första sättningsmaskinerna som gjorde arbetet snabbare utvecklades på 1880-talet. Böckerna bands med maskin från medlet av 1800-talet.

På 1920-talet var tekniken långt utvecklad i de största grafiska inrättningarna och stora företag förnyade sina maskiner hela tiden. Små tryckerier måste däremot nöja sig med en anspråkslösare maskinpark och skaffade sig ofta använda tryck- och sättmaskiner. Maskiner för offsettryck började användas år 1911. Åren 1918–1939 producerades inom den grafiska industrin i huvudsak böcker, tidningar och tidskrifter. Dessutom tillverkades etiketter och blanketter och i viss mån pappersprodukter.

Under de äldsta tiderna var boktryckaren vanligen både sättare och tryckare och gjorde själv också typerna och tryckfärgen. Men arbetsuppgifterna specialiserades snabbt. På stora tryckerihus leddes arbetet av en boktryckarmästare som koordinerade arbetet. Boktryckningen byggde på den jämlika insatsen av de två yrkesgrupperna sättare och tryckare. För båda användes benämningen typograf. Senare utvidgades begreppet till att gälla alla professionella inom boktryckningen. Sättarna indelades ännu i hand- och maskinsättare. Av handsättaren krävdes en lång träning för att nå den snabbhet som krävdes i arbetet.

Sättarna och tryckarna fick vanligen sin utbildning med ett fyra- eller femårigt läroavtal. Sedan gammalt arbetade på tryckerierna bl.a. också fotografer, kemigrafer som gjorde klichéer, etsare, retuschörer, stereotypörer som gjorde tryckplåtar, montörer, pappersskärare och bokbindare. Hjälparbetarna var digeltryckare som använde mindre tryckmaskiner och utläggare som matade in arken i tryckmaskinen.

På 1960-talet revolutionerades boktryckeribranschen. Högtryckningen och metallsättningen som man använt var ganska långsamma och speciellt bilderna blev dåliga. När tidningarnas krav på bildmaterialet ökade övergick man till offsetteknik. Den gav möjlighet till en högklassigare tryckning av bilder men förutsatte att man övergick till fotosättning. Fotosättningsmaskinerna göt inte längre metallsättningar utan exponerade den satta texten på film. Från 1970-talet har också datorer och textbehandlingssystem använts.

De ovan nämnda förändringarna medförde att tryckerierna måste förnya apparaterna och maskinparken och stora investeringar. För bokarbetarna själva medförde det att de måste lära sig nytt och att arbetsprocesserna förändrades. De förde också med sig nya yrkestitlar som skötare av fotosättningsmaskinen, ombrytare och textberedare.

Bokarbetarna har genom tiderna haft en exceptionell yrkesstolthet och har också skilt sig från andra arbetare. Boktryckeriarbetet ansågs vara en speciell färdighet som krävde såväl intellektuell som konstnärlig skicklighet. De har också varit banbrytare när det gällt att yrkesmässigt organisera sig.