1. Idrottsintresset bland döva vaknar i Helsingfors

Den organiserade idrottsverksamheten började i Finland under senare hälften av 1800-talet. Tidigare hade man fått motion i arbetet och man färdades till fots och på vintern på skidor. Industrialiseringen och urbaniseringen ökade behovet av motion, likaså nykterhetsrörelsen. I det här skedet grundades de första idrottsklubbarna.

Motionen sågs som en medicin som främjade psykisk och fysisk hälsa mot de problem som urbaniseringen förde med sig, dvs. sanitära olägenheter på grund av dåliga arbets- och boendeförhållanden, alltför stor alkoholkonsumtion och allmän sysslolöshet.

Gymnastiken och motionen fick en viktig plats i skolundervisningen, också i dövskolorna. Pojkarna i dövskolan i Åbo deltog t.o.m. i Finlands Gymnastik- och Idrottsförbunds tävlingar och vann idrottsmärken i bland annat löpning, längd- och höjdhopp och kula.

Döva var bland specialgrupperna de första som började med organiserad motion- och idrottsverksamhet. De betonade från första början motionens betydelse för att upprätthålla välmående och hälsa. Döva ville också visa att de klarade av likadana idrottsprestationer som hörande. Idrotten främjade jämlikheten också i ett större perspektiv. Såväl inom idrotten som i samhället ansågs döva ha samma rättigheter som hörande.

Den äldsta dövas idrottsklubb som man känner till torde vara dövas fotbollsklubb som grundades i England år 1871. Idrottsrörelsen spred sig snabbt till de nordiska länderna. Redan år 1892 grundades idrottsklubbar i Stockholm och Oslo. Finland fick sin första klubb år 1904 i Helsingfors och några år senare följde Tammerfors (1907), Åbo (1909) och Kymmenedalen (1919) efter.

Redan år 1900 fanns i Helsingfors ivriga döva män som hade idrottat. Då ordnade den döva svensken Edvard Klöfverskjöld skidtävlingar för dövföreningens medlemmar. Föreningens ledning uppmanade de ivriga idrottarna att grunda en egen idrottsklubb som en underavdelning i föreningen. På så sätt uppstod år 1904 Helsingfors Dövstummas Gymnastik- och Idrottsklubb som registrerades år 1924.

Medlemskapet i klubben var öppet för Helsingfors Dövstummas Förenings alla medlemmar som hade betalat klubbens medlemsavgift. Antalet grundande medlemmar var tolv, av dem valdes Sulo Wuokko till den första ordföranden. Verksamheten kom snabbt i gång. Under Wuokkos ledning hölls gymnastikövningar. Till en början deltog bara tio män. Snart ökade medlemsantalet. Klubben anställde också utomstående gymnastiklärare för att leda övningarna.

Gymnastiken bibehöll sin ställning vid sidan av tävlingsidrotten. På vintrarna försökte man ordna regelbundna gymnastikövningar. Också gymnastikuppvisningarna var ett tecken på hur snabbt dövas gymnastiska kultur utvecklades. Helsingfors Dövas Förening stödde och sporrade idrottsklubben bland annat genom att bevilja bidrag till gymnastiksalarnas hyror. Klubben kunde också använda föreningens utrymmen och sommarställe.

År 1908 blev Helsingfors Dövstummas Gymnastik- och Idrottsklubb medlem i Finlands Gymnastik- och Idrottsförbund. År 1920 grundades Finlands Dövas Idrottsförbund SKUL och HERO anslöt sig genast som medlem.

Helsingfors Dövstummas Förenings kvinnliga medlemmar grundade hösten 1908 en egen gymnastikklubb. Femton kvinnor anslöt sig och började regelbundet gymnastisera under den hörande Helmi Nybergs ledning. I Helsingfors verkar de döva kvinnornas motionsintresse ha begränsats till gymnastik enligt tidens sed. Kvinnornas gymnastikklubb slutade verksamheten när en gymnastik- och idrottsavdelning för kvinnor grundades år 1916 i anslutning till Helsingfors Dövas Gymnastik- och Idrottsklubb. 18 kvinnor anslöt sig till den nya avdelningen och den fick sin egen representant, Ida Viljavuo (senare Mouton), i klubbens styrelse.

Klubben arbetade resultatrikt för att främja Helsingfors dövas hälsa och krafter och visade vägen för dövas idrottsklubbverksamhet. Förkortningen HERO användes i dokument redan på 1940-talet. På 50-årsfesten ändrades namnet Helsingfors Dövstummas Gymnastik- och Idrottsklubb till Helsingfors Dövas Idrottsklubb HERO.