5. Dövas övriga projekt inom tryckeribranschen

Även om Oskar Wetzells bokbinderi och Oy Surdus Ab utbildade döva för boktryckeribranschen och sysselsatte dem så fanns det rikligt med döva anställda också på andra tryckerier och inom den grafiska branschen. Man beräknar att det inom boktryckeribranschen fanns t.o.m. hundra döva i slutet av 1970-talet. Största delen av dem hade fått utbildning för branschen och arbetade på vanliga tryckerier.

Paperisampo Oy

Oy Surdus Ab var verksamt till år 1979 men hade länge haft ekonomiska utmaningar. Eftersom dövas sysselsättning var en ständig utmaning beslöt den år 1959 grundade föreningen Kuurojenyhdistysten Tuki ry (dövföreningarnas stöd) grunda ett företag vid namn Paperisampo Oy som skulle tillverka kartong- och pappersprodukter. Med i projektet var Jarmo Narmala som hade bokbindarutbildning och goda erfarenheter av boktryckeribranschen. Narmala var företagets direktör åren 1961–1974.

Finlands Dövas Förbund blev också aktieägare och i projektet deltog aktiva döva och hörande. Företaget skulle medföra ekonomisk nytta åt döva och också erbjuda dem arbets- och studieplatser. Företaget var till en början verksamt i Tavastehus för där hade dövas sysselsättning länge varit dålig. Till en början var företaget i Tavastehus i dövförenings källare med sex, sju anställda. Målet var ändå att bygga ett eget hus och det blev färdigt år 1964.

Paperisampo Oy var verksamt i ca femton år utan att nästan alls gå med vinst, men inte med förlust heller. År 1966 började man där sysselsätta dövblinda. De gjorde korgarbeten och rottingstolar på ett arbetsställe som fick namnet Kuurosokeiden Työkekus Sampola (Dövblindas arbetscentral Sampola). Paperisampo avvecklades som bolag åren 1972–1974 och de anställda blev anställda i skyddat arbete på Dövas Vårdhemsstiftelse.

Arbetet fortsattes från år 1975 under namnet Työkeskus Sampola som ägdes av Vårdhemsstiftelsen. Den nya och större skyddade arbetsplatsen för döva och dövblinda hade en avdelning för korgarbeten och ett bokbinderi som huvudsakligen gjorde beställnings- och underleverantörsarbeten åt boktryckerier, inrättningar och ämbetsverk. Dessutom hade man egen produktion inom bok- och pappershandelsbranschen.

Kuurojen Graafisen Alan Tuki ry och tidningar

Vid sidan av Finlands Dövas Förbunds språkrör Kuuromykkäin Lehti och Tidskrift för Dövstumma publicerade döva professionella inom branschen också andra tidningar som var avsedda för både döva och hörande. Man ville göra de sistnämnda bekanta med dövas värld.

Rurik Pitkänen och hans hustru Katri arbetade i mångsidiga uppdrag på Finlands Dövas Förbund. Rurik Pitkänen var bl.a. redaktionssekreterare för Kuurojen Lehti och förbundets verksamhetsledare. Hemma hos paret Pitkänen bodde två av tryckeriet Surdus elever som hade stram ekonomi under studietiden. Pitkänen tyckte att det vore bra att få en förening för att stöda unga döva elever. På så sätt kom Kuurojen Graafisen Alan Tuki ry (Stöd för döva inom den grafiska branschen) till som samlade pengar genom att ge ut tidningen Me Kuurot (Vi döva). Pengar samlades också genom att sälja brevslutarmärken som tryckts på Surdus. Föreningen gav också videoapparater till föreningarna och stödde Surdus verksamhet.

Kuurojen Graafisen Alan Tuki ry delade ut stipendier till döva som studerade i yrkesskolor eller på yrkeskurser t.ex. för studieavgifter, redskap eller litteratur. I främsta rummet var de som studerade till litograf, ljussättare, layoutare, reprofotograf, konstgrafiker, dekoratör-textare, serigraf och offsettryckare, pappersskärare, gravör samt guldsmed och kart- och renritare.

Tidningen Me Kuurot grundades år 1964 av Katri Pitkänen. Hon var tidningens chefredaktör och länge också dess enda redaktör. Avsikten med tidningen var att berätta för hörande om döva för majoriteten av befolkningen visste just ingenting om dem och teckenspråket. Pitkänen fick också mycket positiv feedback om tidningen. Hon gjorde också skrivarbetet och med åren ökade antalet sidor och innehållet blev mångsidigare. Tidningens utseende planerades av den döva grafikern Osmo Entelä. Den döva konstnären Soini Suni arbetade också på tidningen.

Andra tidningar var bl.a. Kuurojen Ystävä (Dövas vän) som började publiceras år 1926. Väinö Sihvola gav ut tidningen på egen bekostnad. Syftet med tidningen var att ge publicitet åt dövas egna tankar och önskemål samt att förmedla kunskap om dövvärlden också till hörande. Tidningen utkom två gånger i månaden och kunde alltså snabbare än Kuuromykkäin Lehti förmedla aktuell information till döva om t.ex. föreningarnas verksamhet och händelser.

År 1949 började en tidning med namnet Kuurojen Viesti (Dövas budskap) utkomma och dess syfte var att förena döva. Ett syfte var också att närma dövvärlden och hörandes värld till varandra och att minska fördomarna. Kuurojen Viesti publicerades av Kuurojenyhdistysten Tuki ry, vars syfte var att stöda de lokala föreningarna och skaffa medel att delas ut till dem.

Ungefär vid samma tid började också Kuurojen Maailma (Dövas värld) som publicerades av Carl-Erik Martola att utkomma. Liksom Kuurojen Viesti ville också Kuurojen Maailma förena alla dem som var bundna av samma öde. Målet var också att närma döva och hörande och minska fördomar och närma dessa två världar till varandra.